Mont Blanc!

“Klättringen” började med att vi tog bussen fran Chamonix till Les Houches (15 min) där vi sedan bytte till kabinbana och åkte upp ca 900 höjdmeter. Vid toppen av kabinbanan bytte vi till bergståg som vi tog upp till höjden 2372 m. Har avslutades den enkla delen av klättringen, och det riktiga äventyret påbörjades. Fran Nid D’Agile (tågstationen) vandrade vi sedan upp i bergen längs slingriga och steniga vägar till Tete Rousse, som är den första bergshyttan på leden. Denna vandring tog oss ca tre timmar och tar en till en höjd av ca 3100 m. Efter en kort lunchpaus drog vi på oss klätterutrustningen (sele, hjälm, rep, stegjarn, isyxa) och påbörjade den mer ansträngande delen av dagen. Denna del börjar med en vandring över en glaciar, följt av en sprint över en snöranna vid namn Le Grand Colouir (även kallad “the bowling alley” pga alla stenar som kommer farandes ned för rännan). Denna lilla korsning brukar höra till den farligaste delen av hela bestigningen, då risken att träffas av stenar ar stor, och kan vara ödestigert även med hjalm. Som tur var hade vi ideala förhallånden, och det var extremt få stenar som föll då vi passerade. Efter rännan följde en scrambling (brant vandring där man ofta stödjer sig med händerna, och även bitvis måste klättra någon meter). Ytterligare tre timmar efter det vi givit oss av från Tete Rousse kom vi så fram till nästa bergshytta, Gouterhyttan, belägen pa 3817 m. Här spenderade vi kvällen och “natten”.

Den led vi valde, med bestigning av Mont Blanc på två dagar, med övernattning i Gouterhyttan, är den tveklöst vanligaste vägen för att bestiga berget. Detta leder till att denna hytta ofta är helt fullbokad. Då vi hade ont om tid bestämde vi oss for att boka första möjliga dag för var bestigning. Bra väder verkar tyvärr ha blivit en bristvara här, så det var inget att vänta på. Väderprognosen såg liknande ut för i princip alla dagar vi hade att välja på, nämligen blåsigt, med risk för dålig sikt.

Klockan 02:00 var det så dags att göra sig redo och ge sig av mot toppen av Mont Blanc. Efter en snabb frukost drog vi på oss klätterutrustning och pannlampor och begav oss iväg. Under natten hade det blåst upp ytterligare, och den färskaste prognosen varnade for vindar på 70-80 km/h vid hyttan, samt 100 km/h på toppen. För den som inte har koll på vad detta motsvarar, ar 100 km/h det som vi i Sverige kallar hård storm. 70-80 km/h faller väl inom klassningen för halv storm. Under första delen av bestigningen klättrar man främst i lä, och därför kände vi inte av vindarna sa mycket. Istället kunde man njuta av pärlbanden som letar sig upp över bergen, och fantastisk utsikt över alla byar i dalarna kring berget. På strax över 4000 m höjd försvann dock detta nöje, då vi vandrade in i molnen. Genast gick sikten ned från i princip oändligt, till fåtalet meter och vinden började kännas av. Da förhållandena fortfarande var okej valde vi att fortsätta klättringen. Detta gick fram till Vallothyttan (4362 m – 446 m från toppen av Mont Blanc), den sista räddningshyttan före toppen (som är obemannad). Återstaende delen av klättringen består av luftiga kamvandringar, vilka är mycket riskfyllda att passera i den vindstyrka och byighet i vindarna som vi stod inför. Detta plus en hel del andra faktorer ledde till det självklara beslutet att vända tillbaka mot säkerheten.

Nedvandringen var relativt händelselös, och sju timmar senare var vi åter tillbaka vid tågstationen, trötta och lite snopna men ända vid gott mod. Till var tröst ar i alla fall att inga andra replag heller lyckades nå toppen under dagen (inklusive guidade team). Nu nar vi bara har ett fåtal dagar kvar i Chamonix ar schemat för dessa självklart. Först blir det lite vila, och sedan blir det till att hyra mountainbikes och testa på riktig bergscykling. Abstinensen börjar bli lite påtrangande. Det var ju så lange sedan vi cyklade nu…

Bilder kommer så snart vi är tillbaka i Sverige.

~ av vicyklar den juli 15, 2009.